Mindblowing
Today is the oldest I have ever been,
yet the youngest I will ever be again
Magnetism
Konstiga saker fortsätter att hända mig.. märkliga sammanträffanden som alla egentligen leder till samma sak. Jag vet inte hur eller när eller varför. Världen är så jävla liten att jag blir rädd. Allt kan hända. Det kan vara spännande, men ändå kännas så surrealistiskt. Snart vill jag inte bli glad längre för jag vet att jag då snart är o-glad igen. Lika bra att vara o-glad hela tiden. Då är man på den säkra sidan. Fast vem fan vill vara där egentligen? Nej jag ska bara fortsätta ta det lugnt, slappna av och invänta fler av livets överraskningar. Fortsätta vara mig själv. Vara Johanna. Det är faktiskt inte helt fel ibland.
¨
Vackra kontraster, leker med mina tankar...
Att säga nej
Varför är vissa ord så svåra att säga? Nej. Det mest problematiska ordet i världen, efter kärlek och algebra typ. Nej. Det går liksom inte. Någon gen i min kropp hindrar mig från att yttra the n-word. När kompisen frågar om jag ska komma på festen i helgen. "Ja", säger jag. När bästisen frågar om vi ska ha myskväll tillsammans. "Ja". När flirten frågar om vi ska ha myskväll tillsammans. "Absolut". Vad fan är fel på mig? Vilken surrealistisk bubbla lever man i om man på allvar tror att allt blir så mycket bättre av att alltid nicka och aldrig skaka. Det är omöjligt att göra flera saker samtidigt. Vara på olika platser på samma gång. Men allt låter ju så lockande, och jag vill så himla mycket. Du behöver inte hinna först, vill jag så vill jag och då får du ett ja. Att det blir jag som i slutändan skjuter mig själv i foten behöver du ju inte bry dig om. Det är jag som får skämmas. Du blir bara besviken. Varför ska det vara så svårt att prioritera? Jag vill allt, och helst på samma gång. Och ibland vill jag ingenting. Bara vara ensam i min säng, stirra i taket och fundera. Ändå säger jag ja. Kanske för att glädja någon annan. Det är en härlig känsla. Ibland undermedvetet för att få komma bort från ensamheten. När jag blev så patetisk? Du kan ju fråga korna.
Ovan: en ko.
Ovan: en ko.
Part two
Äntligen har jag lagt vantarna på den.. Här nedanför finns länken till låten, och lite av texten. Det som berörde mig mest. Inte nog med att Rihannas röst är ohyggligt vacker här, men texten.. så mycket som påminner om det som en gång var. Saker som man inte riktigt trodde någonsin skulle bli så illa. Något som var omöjligt att se, när man var där, mitt i. Folk frågar fortfarande varför.. Jag vet fortfarande inte varför. Jag var blind. Man blir blind av kärlek, särskilt när man är ung. Vad ska man säga? Jag ångrar ingenting, för jag är den jag är idag på grund av det som var. Stark, och medveten om rätt och fel. Kanske måste man bli så bränd, för att aldrig mera gå nära den där glödheta lågan. Aldrig någonsin. Om jag blir kär igen, är det kärleken som ska betyda något. Ett starkt beroende mellan två svaga personer är detsamma som ett helvete. Aldrig mera lögner, aldrig mera osäkerhet, aldrig mera hat och krossat glas. Aldrig.
On the first page of our story, the future seems so bright.
And this thing turned out so evil, I don’t know why I’m still surprised.
Even angels have their wicked schemes and you take death to new extremes.
But you’ll always be my hero, even though you lost your mind.
Now there's gravel in our voices, glass is shattered from the fight.
In this tug of war, you’ll always win, even when I’m right.
Cause you feed me fables from your hand,
With violet words and empty threats and it’s sick that all these battles are what keeps me satisfied.
And this thing turned out so evil, I don’t know why I’m still surprised.
Even angels have their wicked schemes and you take death to new extremes.
But you’ll always be my hero, even though you lost your mind.
Now there's gravel in our voices, glass is shattered from the fight.
In this tug of war, you’ll always win, even when I’m right.
Cause you feed me fables from your hand,
With violet words and empty threats and it’s sick that all these battles are what keeps me satisfied.
So maybe I’m a masochist
I try to run but I don’t wanna ever leave.
Til the walls are goin’ up in smoke with all our memories.
I try to run but I don’t wanna ever leave.
Til the walls are goin’ up in smoke with all our memories.
Godnatt, nu drömmer jag om det underbara nuet / kl 01:26 ♥
A lone wolf
Fan, ibland är det jobbigt att vara ensam. Att bara vara för sig själv, med sina egna tankar. Ibland får jag den där känslan... Ni vet, som det där uttrycket "Låter det verkligen när ett träd faller i skogen, även om det inte finns någon i närheten som hör ljudet av fallet?" (Nu gjorde jag en liten fri översättning från det engelska citatet, men ni fattar grejen.) Så tänker jag i alla fall ibland. Om jag verkligen finns när jag sitter här helt ensam, om ingen tänker på mig? Om ingen bekräftar min existens på något sätt? De stunderna kan vara lite jobbiga. Man undrar liksom om någon verkligen bryr sig om man är där, eller inte. Om man är vaken eller sover, ledsen eller glad.. De stunderna är jag faktiskt glad att Internet finns. Och mobiltelefoner. Även om jag inte pratar med någon, så vet jag att ni är där. Jag är tillgänglig, och jag finns här om ni vill säga något. Vad som helst, när som helst. Vi är väl aldrig ensamma längre, egentligen.
Det här var inte det inlägg jag tänkte göra egentligen. Satt och skrev på ett annat i 20 minuter, men ett sms stoppa mig. Vilken timing, haha... Kanske imorgon.
Höga berg, djupa dalar
Ligger bland kuddar och filtar, funderar som vanligt. Funderar på varför jag är som jag är, på framtiden, och på människor som har det så lätt. Ni vet vilka jag menar.
De här människorna som har allting planerat sedan de gick ut lågstadiet, typ. Var de ska bo, vad de ska jobba med, vem de ska leva med.. Som kan göra ett veckoschema och följa det till punkt och pricka. Vad skönt det måste vara, att inte känna den där enorma rastlösheten och oron som kommer med att undra över framtiden. Med att söka efter sitt framtida Jag.
Jag är en typisk sökare. Det finns ingen riktigt röd tråd i mitt liv som jag balanserar stadigt på. Varje dag när jag vaknar infinner sig en känsla i min kropp. Det kan vara vilken känsla som helst, men den är sällan densamma som den var dagen innan. Och den känslan, som finns där just då, är den som definierar min dag.
Kanske tillhör jag den där gruppen av människor, som man antingen hatar eller älskar? Jag vet inte. Det är svårt att veta, eftersom jag aldrig upplevt mig själv utifrån. Men inifrån min lilla bubbla känns det ofta så. Jag tror det beror på att jag har en sådan skiftande personlighet. Det har folk sagt till mig, i alla fall. Det stämmer nog.
Alla som jobbar på mitt jobb kan intyga detta. När jag är glad är jag inte bara glad, utan jag är sjuhelvetesjävla galet glad och energisk och sprudlande lycklig! Jag är en sån person som verkligen kan uppskatta det lilla. Till exempel som när jag hade upptäckt den nya godisautomaten på jobbet. Glädjefnatt som ekade ut över hela kontorslandskapet liksom.Det var typ samma reaktion som en normal person skulle få då han vann 100 000 kr på en skraplott.
Nackdelen med att vara som jag är, är att även de mindre positiva sakerna i livet ofta får fel proportion. Som igår. Jag blir förkyld, och tror att det är slutet på livet. Ingen förstår mig, ingen har det lika jävligt som jag har det... Som jag tidigare nämnt lever jag för stunden, och därför spelar bara nuet någon roll, framtiden finns liksom inte. Därför spelar det ingen som helst roll om någon försöker pigga upp mig genom att säga "Men det är bara en förkylning, det går snart över. Drick en kopp té så blir det bra." En kopp té!? Märker du inte att jag dör här?!? Dra åt helvete!! Typ. Så kände jag då. Springer hem och bäddar ner mig och tycker sååå synd om mig själv.. Men så är det att vara jag. Ett humör som kanske inte alla klarar av. Och den som gör det får garanterat mycket glädje, men måste vara beredd att pyssla om mitt ego då och då. Ta det inte personligt, snälla. That's just me.
Höga toppar, och djupa dalar. Så ser mitt personliga landskap ut. Men jag skulle inte vilja ha det på något annat vis, för hade jag aldrig hamnat där nere när saker och ting kändes skit, så skulle jag aldrig kunna känna den enorma glädje för småsakerna som andra ser förbi och tar för givet. Och heller inte få uppleva den totala lyckokänsla som uppstår när något helt magiskt händer. Kilimanjaro-hög blir jag då.
Jag kanske lever för stunden, men det gör ingenting. Jag kanske inte har allt planerat sen start, men vad gör det? Det handlar om ögonblick, och om att fånga dem. Min väg kanske inte är spikrak, men när den väl tar slut kan det ju har varit roligt att ha sett någonting på vägen. Jag vet att jag kommer få se mycket höga berg, och många djupa dalar.
Jag har besökt alperna flera gånger i mitt liv...
Kanske är det här jag passar in?
Let's go to bed
Hold me, wrap me up
unfold me
I am small
I'm needy
warm me up,
and breathe me.
Jag är så trött hela tiden.. Varför? Hoppas saker & ting blir bättre. Snart. Godnatt.
En liten, vit lögn
Ganska ofta fascineras jag av hur olika människor är. Varje dag möter man på ett eller annat vis en människa som man starkt märker har andra åsikter och värderingar än en själv. Jag gör det personligen väldigt ofta eftersom jag arbetar på kundtjänst. Varje dag pratar jag med 50-60 olika personer som antingen gör mig glad, ledsen, arg, stressad eller irriterad. Mest negativa upplevelser med andra ord...
Jag accepterar alltid andra människor för hur dem är. Troligtvis för att min värsta mardröm är att stöta på människor som inte accepterar mig för den jag är. Världens mest sanna klyscha lyder "Man behandlar andra som man själv vill bli behandlad". Det är så jävla sant.
Något jag särskilt förundras över är hur många där ute som mest av allt värdesätter ärlighet. Det finns inget viktigare än att vara ärlig, säger man. Att man ser upp till människor som alltid alltid säger sanningen. Det finns någonting som jag värdesätter högre än ärlighet, och det är finkänslighet. Personer som kan tyda andra, läsa av andras behov och anpassa sig därefter.
Jag tycker att ärlighet är jävligt egoistiskt. Man kan inte alltid, i ALLA situationer sätta sitt behov av att få yttra sina åsikter gå ut över folk runt omkring. Så många gånger har det hänt mig. Man står där som ett fån och mår dåligt, bara för att någon inte kunde läsa av att just jag behövde en liten, vit lögn just för stunden. En liten twist av sanningen.
Exempel? En kompis som tycker att killen du dejtar har asful klädstil. Ett syskon som inte tyckte parfymen du köpte i julklapp lukta gott. En förälder som tycker ditt hår var mycket finare innan du färgade det. En klasskompis som tycker dina nya skor har skitkvalité. En kille som säger att han föredrar brudar med stora tuttar när du har små. Är det alltid mer värt att vara ärlig, än att bara töja lite på sanningen för att få någon annan att må bra? Nej.
Jag anser mig vara bra på att läsa av andra människor, och anpassar mig mer än gärna för att få folk att må bra. Det skadar ingen, och det gynnar alltid mig själv. Och jag gillar mig själv. Jag gillar att få det jag vill ha. Och jag tycker om när människor i min närhet ger mig komplimanger, stöttar mina beslut och förstår hur jag menar. Du får aldrig mer av mig genom att trycka ner mig med din ärlighet.. kom ihåg det.
En liten, vit lögn kan ibland kännas skönt. Låt mig få leva i min fantasi, även om den är just bara det.. en fantasi.
