Höga berg, djupa dalar
Ligger bland kuddar och filtar, funderar som vanligt. Funderar på varför jag är som jag är, på framtiden, och på människor som har det så lätt. Ni vet vilka jag menar.
De här människorna som har allting planerat sedan de gick ut lågstadiet, typ. Var de ska bo, vad de ska jobba med, vem de ska leva med.. Som kan göra ett veckoschema och följa det till punkt och pricka. Vad skönt det måste vara, att inte känna den där enorma rastlösheten och oron som kommer med att undra över framtiden. Med att söka efter sitt framtida Jag.
Jag är en typisk sökare. Det finns ingen riktigt röd tråd i mitt liv som jag balanserar stadigt på. Varje dag när jag vaknar infinner sig en känsla i min kropp. Det kan vara vilken känsla som helst, men den är sällan densamma som den var dagen innan. Och den känslan, som finns där just då, är den som definierar min dag.
Kanske tillhör jag den där gruppen av människor, som man antingen hatar eller älskar? Jag vet inte. Det är svårt att veta, eftersom jag aldrig upplevt mig själv utifrån. Men inifrån min lilla bubbla känns det ofta så. Jag tror det beror på att jag har en sådan skiftande personlighet. Det har folk sagt till mig, i alla fall. Det stämmer nog.
Alla som jobbar på mitt jobb kan intyga detta. När jag är glad är jag inte bara glad, utan jag är sjuhelvetesjävla galet glad och energisk och sprudlande lycklig! Jag är en sån person som verkligen kan uppskatta det lilla. Till exempel som när jag hade upptäckt den nya godisautomaten på jobbet. Glädjefnatt som ekade ut över hela kontorslandskapet liksom.Det var typ samma reaktion som en normal person skulle få då han vann 100 000 kr på en skraplott.
Nackdelen med att vara som jag är, är att även de mindre positiva sakerna i livet ofta får fel proportion. Som igår. Jag blir förkyld, och tror att det är slutet på livet. Ingen förstår mig, ingen har det lika jävligt som jag har det... Som jag tidigare nämnt lever jag för stunden, och därför spelar bara nuet någon roll, framtiden finns liksom inte. Därför spelar det ingen som helst roll om någon försöker pigga upp mig genom att säga "Men det är bara en förkylning, det går snart över. Drick en kopp té så blir det bra." En kopp té!? Märker du inte att jag dör här?!? Dra åt helvete!! Typ. Så kände jag då. Springer hem och bäddar ner mig och tycker sååå synd om mig själv.. Men så är det att vara jag. Ett humör som kanske inte alla klarar av. Och den som gör det får garanterat mycket glädje, men måste vara beredd att pyssla om mitt ego då och då. Ta det inte personligt, snälla. That's just me.
Höga toppar, och djupa dalar. Så ser mitt personliga landskap ut. Men jag skulle inte vilja ha det på något annat vis, för hade jag aldrig hamnat där nere när saker och ting kändes skit, så skulle jag aldrig kunna känna den enorma glädje för småsakerna som andra ser förbi och tar för givet. Och heller inte få uppleva den totala lyckokänsla som uppstår när något helt magiskt händer. Kilimanjaro-hög blir jag då.
Jag kanske lever för stunden, men det gör ingenting. Jag kanske inte har allt planerat sen start, men vad gör det? Det handlar om ögonblick, och om att fånga dem. Min väg kanske inte är spikrak, men när den väl tar slut kan det ju har varit roligt att ha sett någonting på vägen. Jag vet att jag kommer få se mycket höga berg, och många djupa dalar.
Jag har besökt alperna flera gånger i mitt liv...
Kanske är det här jag passar in?
Kommentarer
Trackback
