En plats för tankarna som inte ryms på en Facebook-status.. och lite hemligheter.
escape
Loneliness has taken over, and I'm out of control finding myself spiraling downwards unbearably stressed out, and looking for an escape hoping to avoid despair
What happens every day, watching people live their lives
this only serves to confirm my fear, I really live in my own world surrounded by loneliness
Internal struggles, like strong waves slamming the shore coping with these new challenges, and my sadness hoping to ignore words of loneliness burdening my heart
Searching my mental landscape, seeking to find some emotional rest even if only a temporary escape
Alone to ponder these troubles, sadly, they are all I have to my name forced to keep this secret, their revelation would only bring me shame
Life will go on without you, forever left with your own world to deal your dreams are unlike all others, you wait for another heart to feel
hoping to fill your emptiness, just by knowing someone else cared enabling you to find peace of mind, and never again to be scared
You're a prisoner for life, try and plan your escape, free to contrive but remember the reality, no one ever gets out of this world alive confusion does not last a lifetime, only our sadness blinds the way In the end we'll find the happiness we seek
Tänk dig att du sitter på en gunga. Du har händerna hårt slutna kring repen medan dina tår knappt nuddar mark. Du står stilla, men inte länge till. Det är dags att sätta fart. Du trycker ifrån med fötterna så hårt du bara kan och svingar dig långsamt bakåt, sen framåt. Lugnt, metodiskt, precis som du lärt dig. Det tar fart. Fram, och tillbaka, fram, och tillbaka. Ju högre upp du kommer desto snabbare går det, och pirret i magen stegrar. Det känns skönt, men lite läskigt. I vissa fall hänger du nästan vågrätt i ett försök att öka farten. Det är ju så högt, och om du ramlar baklänges kommer det göra ont. Väldigt ont. * Du börjar att undra.. Hur länge ska jag gunga här? Det är så roligt men snart mår jag illa för det roliga kan inte vara för alltid. Det vet du. Du funderar hur det skulle kännas att släppa taget och hoppa. Slänga dig framåt i luften och landa på alla fyra i gräset. Så mycket roligare det verkar. Du längtar efter att stå på stadig mark igen, och dina barfota fötter kan knappast bromsa in dig i den här farten. Det är bara framåt som gäller. För om du inte går framåt.. så går det bara bakåt igen. Bakåt, i en rasande fart. Nej, du måste hoppa. Våga ta en sista blick mot skyn som du närmar dig och bara - släppa taget. *
Det är precis så det är. Vi kan låtsas att det är roligt för alltid, att allt är en lek men förr eller senare måste vi hoppa. Våga ta steget. Jag vill också stå stabilt på marken, jag vill inte riskera att falla bakåt. Vem vet, kanske repen brister och jag störtar handlöst mot marken. Bryter en arm eller ett ben eller något ännu mer ömtåligt. Då kommer jag ångra att jag inte hoppade. Och jag vill inte heller gunga för länge. Gunga så länge att det slutar vara kul. De här tankarna har du inte när du tar fart för första gången. Men de kommer när du är där uppe i luften. Det tror jag alla har varit med om, och nu pratar jag inte ens om någon jävla gunga.
Sitter och läser igenom mina gamla blogginlägg i brist på annat vettigt tidsfördriv, och sprang på den här texten. Den skrev jag den tredje januari i år, och vid första snabbläsning undrar jag nästan lite om jag kanske varit full när jag skrev den? Men nej. Sen kom jag på. Just då var jag olyckligt förälskad och väldigt förvirrad. Tänkandes. I ljuset av detta ser min lilla text plötsligt genialisk ut och jag förstår klart och tydligt varför jag aldrig vill känna så igen. Peace out!
kan bara be lite om ursäkt, om jag inte har den vanliga energin.
jag är inte riktigt på topp, och jag vet inte varför men så är det ju. för mig. alltid.
svårt att ta sig ur sängen, att ta sig upp alls. det krävs en kraftansträngning.
jag har inte alltid kraften, och det känns jobbigt. tråkigt.
jag har börjat röka igen. jag gjorde det förr när det kändes rätt, sen kändes det fel så länge och det var ju jättebra, men nu känns det rätt igen. skit.
men jag får lita på min kropp I guess.
känner kanske inte riktigt för att äta men jo jag gör det ändå för man måste.
jag har ju ett fokus så ingen fara men jag mår bara kasst. kan gråta en skvätt och sen undra varför.
har lite ont då jag inte pallar att fundera som jag gör. så har det ju alltid varit. sök hjälp? har inte orken. vart skulle man ens börja.
så förlåt men jag är snart tillbaka till mig själv jag lovar.
För en evighet sedan som egentligen bara är ett par år sedan så var min allra högsta önskan att få äga en egen häst. Den renaste lyckan var när jag befann mig på hästryggen och flög fram över marken utan kontroll men i harmoni. Jag var så liten, men det var ändå jag.
'
´Jag kan inte begripa det där med tiden. Tiden är ingen raksträcka, den är en labyrint och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan.
Vet inte riktigt varför jag skrev det som rubrik, det bara dök upp i mitt huvud som en blixt från klar himmel. Men det är väl sant? ' Tänk på att alla roliga saker som man minns och skrattar åt, känns som om de bara varade en kort stund. En sekund av en evighet, som en blixt ur kamerans perspektiv. Vi vet att det var vackert men vi kan inte urskilja alla detaljer. Det omges av dimma. Samtidigt känns det som de jobbiga och tråkiga stunderna varade föralltid, och blott en endaste tanke på en person kan skaka om oss och sänka oss totalt. Därför får man kämpa så hårt för att förtränga det negativa, och jobba för att hålla kvar det positiva så gott det bara går. Allt det fina rinner som sand ur händerna när åren går och minnena blir suddigare för varje dag, men vi försöker. Tar bilder, skriver bloggar, allt för att minnas det som var värt. Allt i vår makt, för att vi ändå vet att underbart är kort. ' Ok denna smörja tog mig mindre än en minut att skriva, men jag känner att jag måste blåsa ur mig lite kreativitet för jag sitter i min ensamhet på jobbet och genomlider sista timman. Här går tiden sakta kan jag lova. Jag har tröttnat så oerhört på detta telefonjobb men vissheten om att sommaren och friheten snart är här gör det nästan ännu värre! Klockan tycks aldrig vilja röra sig framåt. Ändå vet jag, att när vi väl står där kommer tiden bara springa förbi. Rusa om oss utan att vi hinner uppfatta att det var där och då vi hade det som allra bäst, tillsammans med varandra. ' En låt jag lyssnar ständigt på för tillfället är denna nedan. Lyssna på den, och säg att du inte hör havet brusa i bakgrunden, känner snäckskalen i den våta sanden under fötterna & en hopplös längtan i ditt hjärta efter solsken. Försök. '
Hennes hjärta ligger där inne, bakom en sköld så stark att inte ens den starkaste prins i världen skulle kunna ta sig in. Hon vet att hon har en uppgift, en viktig sådan och att hon är på väg mot rätt mål. Under tiden uppvaktas hon av riddarna, men de tar sig aldrig ända fram. De fastnar i gången mellan kött och blod. De vet inte hur de ska ta sig in, för hon gör det omöjligt för dem. Hon är en naturkvinna, en kvinna med så stark intuition att hon stundtals skulle kunna flytta berg med vetskapen om att det finns en annan sida.
†
Natten är lång, och ibland ligger hon vaken och lyssnar till syrsorna. Deras läten gör henne lugn. Hon vill sova men kan inte. När hennes tankar flyger är det bättre för henne att sätta dem på papper, få ut alla de där tankarna som ruvat i hennes huvud under dagen. Vad som ska hända henne vet ingen, som alla andra söker hon efter lycka och kärlek, men för henne är det djupare än så, hon är inte som de andra. Men ibland lurar hon sig själv för några sekunder, hon stångas och slåss, för någonstans där inne vill hon vara som de, det är jobbigt att vara som hon. Demonerna jagar henne lätt om hon inte lyssnar. Då blir en liten bagatell till en stor storm, en storm som för med sig dystra vindar.
†
Men varför släpper hon inte in dem, dessa tappra soldater som krigar i kärlekens krig? För att någon har skadat henne, och det enda hon har kvar är rätten till sitt egna ensamma hjärta? Det ska inte få tas ifrån hennes hand förrens hon med visshet står inför mannen som är stark nog att lyfta det vidare, mannen som kommer låta henne flyga fritt. Hon måste få upptäcka sig själv ibland, utan att bli kallad självisk, bara för att hon är sådan. Hon måste få vara skitig och rufsig på en strand utanför Thailand eller på Ibiza utan tider och regler. Hon vill bara vara, för det har hon alltid varit.
†
När stormen lagt sig driver vågorna sakta in mot hamn, hennes blonda hår flyger i vinden och det är plötsligt lättare att andas. För, någonstans där inne, vet hon att hon kommer vinna. Demonerna kommer aldrig fånga henne om hon inte väljer fel väg. Båten ska snart lämna hamnen, stökiga röster hörs från de gamla skrovliga högtalarna, släpiga och hysteriska thaikvinnor som säljer bungalows fulla med skit, ångesten efter tsunamin som fortfarande finns kvar medan vi människor gör det vi är bäst på - blundar och går vidare.
†
Ibland tror hon att det är för att hennes demoner jagar henne som hon inte kan få nog av någonting. Hur mycket man än fyller i hennes tomrum så är de alltid tomma. De skriker alltid efter någonting mer.
†
/ Carolina Gynning, Ego Woman
_________
Om man som ljusfolket kan ha en själsfrände så har jag nog funnit min.
Jag känner mig stressad. ' Stressad att hinna äta glass. Stressad att hinna lapa sol. Stressad av alla jävla facebook-statusar där folk proklamerar att detta är allt de gör hela dagarna. Själv jobbar jag och är stressad över att hinna ut innan solen går ner och missa allt det roliga. ' Jag känner mig stressad att hinna leva. Stressad att hinna med allt som jag vill. Allt som jag tänkt mig och sett framför mig, och saker som jag sett andra göra och inbillar mig att jag också måste göra. Men inte minst att hinna genomföra det andra förväntar sig av mig. Kraven på att jag ska vara lika duktig och ordentlig, lika motiverad och sofistikerad som någon annans dotter. Men jag är ingen annan. Bara jag. Du kan inte förvänta dig någonting av mig. Jag pallar lika mycket press som en unghingst på grönbete så jag blundar, sparkar bak-ut och gör precis tvärtom. Så har det alltid varit. Allt jag någonsin velat är att finna trygghet. Kanske är min enda väg dit att inte göra som jag blir tillsagd. Om jag är stark eller bara dumdristig återstår att se. ' Det känns som jag alltid haft så stora förväntningar på mig. Enda sedan jag började skolan och mamma och pappa insåg att jag inte var ett riks-pucko trots allt, utan alltid kom hem med ett stabilt MVG på alla prov och ett leende på läpparna, så har förväntningarna sakta men säkert byggts upp. Självklart skulle jag plugga vidare direkt efter gymnasiet, skaffa mig en bra utbildning och jobb och en ordentlig pojkvän som jag omedelbart flyttade ihop med och sen kanske gick upp 10 "kärlekskilon" för att visa för alla hur tillfreds jag var med mig själv. Precis som hon. Festa och springa runt är för vilsna själar, människor utan ambitioner. Så vart hamnade jag i allt detta? ' Precis där ingen trodde jag skulle, antar jag. Jag har försökt, det har jag. Men så fort någon ställer frågor till mig där jag hör att de redan har en förutfattad uppfattning om vad mitt svar ska vara, där slår det slint. Jag flippar. Jag kan omöjligt låta någon annan ställa krav på mig, för i mina ögon är det precis samma sak som att jag inte duger som jag är. Att hela min personlighet förskastas om jag inte tar mitt ansvar och lever upp till förväntningarna. Men den som känner mig på riktigt vet att jag inte drivs framåt av press, utan bakåt. Bakåt mot strömmen, men framåt i motsatt riktning. Min egen väg. Och om jag är en vilsen själ så låt så vara, jag klarar mig nog. '
Tänk dig en massa människor som samlas runt omkring dig, pekar ut alla dina brister som ett mönster. Därför stannar jag hemma och låser in mig på rummet, det känns lite tryggare - världen genom mitt fönster.
Jag skulle vilja säga att jag inte bryr mig ett piss, att jag är en ensam fågel som bär på en på tok för stor kvist. Knyter båda nävarna och fokuserar på nåt bra, för innerst inne vet de om att de har fel och att jag är underbar.
Det känns som första dagen i skolan fast varje dag, nervositeten kidnappar min mage fram och tillbaks. Våra liv kan kännas tomma och iscensatta, tänk om vi redan är döda, och bara här för att straffas?
Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött, ensamheten förför mig varje dag jag kliver upp. Om jag kunde lita på mig själv och sluta söka svar, då kanske ni skulle se mig som någon som var lika bra.
Look at you. You're young. You're scared. Why are you so scared? Stop being paralyzed. Stop swallowing your words. Stop caring what other people think. Wear what you want to wear. Say what you want. Listen to the music you want to listen to. Play it loud as fuck and dance to it. Go out for a drive at midnight and forget you have work the next day. Stop waiting for Friday. Live now. Do it now. Take risks. Tell secrets. This life is yours.
Oj. Kanske inte det lättaste att ge sig in på, såhär sent på fredagskväll när jag är både seg och stressad på samma gång.. Men jag ska vara så kortfattad som jag bara kan. Jag tycker liksom inte det räcker med att säga att jag är en glad och sprallig blondin på 21 år som älskar att skratta, dansa, läsa, mysa och dricka drinkar. Så...hur ska man beskriva sig själv?
'
Jag minns de dagarna i skolan då man fick öva på att skriva ett CV och sen genomföra en arbetsintervju. Man skulle lyfta fram både negativa och positiva egenskaper och övertyga personen i fråga om att man själv var just den de sökte. Och om vi säger såhär, det var inte den negativa biten som var svår för mig. Snarare var det de positiva delarna som jag fick kämpa med att leta fram. Jag har inga som helst problem med att finna fel på mig själv, och det är självklart inte den mest önskvärda egenskap en människa kan ha men det är sanningen. Jag kan vara fruktansvärt osäker, ömtålig, rädd och beroende. I många situationer känns det som att det är allt jag är. Men, det finns så många här i världen av den andra sorten, som är precis tvärtom. Ego-människor som tror de kan och vet och sett allt, som ser ner på alla och kör över andra i tron om att they are the shit liksom. Så vill jag aldrig bli. Och det är inte i närheten av hur jag är. Sällan känner jag att jag räcker till och har knappast behov av att hävda mig så fort tillfälle ges. Aldrig störst, bäst, duktigast och vackrast. Bland alla stora hungriga självsäkra vargar runt omkring gör detta mig såklart till en svagare individ. Som ett skadat djur, som Annie skulle sagt.
'
Men! - för att använda mig av mina gamla svenskakunskaper, det vill säga att vända en negativ egenskap till en positiv, så tror jag att min osäkerhet skapar en mycket finare karaktär. Det gör mig istället ödmjuk, empatisk, vänlig och nyfiken. Får mig att ställa frågor istället för att kaxigt låtsas som jag vet allt som jag egentligen inte vet. För jag är inte en person som vet allt. I'm not young enough to know everything (ett oerhört smart citat).
'
Jaha.. Det här blev en lite längre text än vad jag tänkt mig, haha. Men det är också ett bra exempel på hur jag är. En perfektionist. En tänkare, men en drömmare på samma gång. Ibland önskar jag att jag bara kände mer, istället för att tänka. Men det är någonting jag hoppas att jag lär mig, innan allt detta är över.
Nutid. Det känns inte riktigt bra. Ingenting särskilt har inträffat, ingenting alls. Kanske är det just därför.
Jag sover för mycket, sover så att det snurrar och dunkar i huvudet när jag vaknar och reser mig upp. Sedan går jag runt hela dagarna i en luddig dimma, utan att riktigt se eller känna eller uppleva någonting alls. Det är hopplöst, men så genomskinligt.
Jag tänker tillbaka på tiden när jag kände spänning. Hela tiden, som elektriska stötar i kroppen för jag hade sånna förväntningar. Vardagen var elektrisk och det var läskigt men så jävla roligt. Jag gillar spänning. Jag saknar spänning. Nu är det bara.. grått. Jag föredrar när det är färgglatt. Chockerande rosa röd gul grön turkos och blå ska världen vara. Inte grå. Kanske föredrar jag till och med när allt är svart och vitt framför detta. Kontraster som distraherar och håller mig på tårna är måhända bättre än ingenting alls.
Jag vill så gärna skriva om när allt var svart och vitt. Det är en stor del av mitt liv trots att det är historia. Men jag saknar gemenskapen och vännerna och rutinerna och sjukt nog den falska tryggheten i bubblan som jag befann mig i. Jag levde i någon slags oändlighet, där det vi hade var så normalt men ingen såg det. Ingen förstod. Jag var så ledsen och arg så ofta, men oj vad jag kunde känna mig omtyckt. Inkluderad. Viktig. Speciell. Glad. Avslappnad. Trygg.
Den tiden kommer aldrig igen. Aldrig aldrig aldrig någonsin igen. Vi har gjort det omöjligt. Vissa känslor är helt borta sedan länge och tur är ju det, men andra känslor.. dem spökar kvar. En särskild vänskap som jag som 17-åring trodde skulle rädda mig. Så blev det inte.
Livet förändras så snabbt. Vi alla kämpar hela tiden så hårt för att bli starka, självständiga, oberoende individer att tillslut har vi lämnat alla andra bakom oss. Plötsligt står vi där själva. Antingen på samma svaga plats, omgiven av svart och vitt. Eller på en ny, grå plats. Eller djupt nere i träsket. Ett träsk som sugit ner dig så djupt i skiten att du nog aldrig kommer kunna repa dig. Fan, det gör ont i mitt hjärta när jag tänker så. Du var ändå min vän. Vi visste vad allt handlade om. Du var grym och nu är du i skiten.
Kanske ska jag vara glad att min plats bara är grå, trots allt.
Jag känner att mitt sug efter att skriva blivit alldeles för stort, så jag ska börja nu igen. Försöka att skriva minst ett inlägg om dagen iallafall. Sjukt att folk fortfarande klickat sig in här, fast jag inte uppdaterat på typ 2 månader! Jag känner att jag har så mycket i mitt huvud just nu, så mycket tankar och känslor och idéer och drömmar som jag bara måste spara någonstans inför framtiden. Så jag kan se tillbaka och skratta åt mig själv ;)
'
Vart är jag just nu? Jo, självklart hemma. I min soffa, där jag alltid sitter. Fan vad jag kommer sakna den här soffan.. många minnen i den här soffan. När jag köpte den från den där snobbiga familjen i Linköping, och hur glad jag var över att jag äntligen hade en EGEN SOFFA! Fan vad stort, tyckte jag. Och jag har älskat den här soffan. Ordentligt. Kommer säkerligen gråta när den försvinner ifrån mig.. fan jag klarar det inte. Separationer. Jag är riktigt svag när det kommer till alla sorters av avsked. Men det är en historia för sig. Det kan jag ta en annan dag.
'
Varför jag ska sälja soffan? Jo, för den får inte plats i resväskan. That's right folks - lägenheten är uppsagd. Finito. På fredag kommer in kille hit och ska kika på den, och med tanke på hur underbart perfekt och mysig den är så kommer han garanterat ta den. Nån random snubbe i MIN lägenhet... skum tanke. Det här är ju Palm's place? Men nä. Det är dags nu. Dags för mig att sluta snacka och börja handla.
'
Jag älskar min lägenhet, det gör jag. Och jag gillar mitt liv. Men någonting har alltid sagt mig att jag måste ta vara på min ungdom. Göra allt det som jag kan göra nu och bara nu, just nu. Inte senare. Senare är en bättre tidpunkt för allt det där tråkiga vuxentjaffset som tydligen är så viktigt. Köpa köksredskap, storhandla på Willys, källsortera sopor och planera sin ekonomi. Ha stabila rutiner och ett fast jobb. Och äga en egen soffa. Allt sånt som jag gjort fram tills nu (ok sorterat sopor har jag aldrig gjort..), allt sånt kan jag göra senare i livet.
'
Nu vill jag bara vara fri. Få känna lite osäkerhet, göra misstag, lära mig av dem och lära känna mig själv. Det bor en rastlöshet i min själ och även om folk tycker mina beslut är korkade och mitt pladder bara skitsnack så kan jag inte förneka den känslan. Jag måste få vara fri och galen, just nu, bara lite. Så gör jag alla måste:n sen. Plugga, ta körkort, skaffa villa volvo vovve. Först måste jag bara lista ut om det är så jag vill att mitt liv ska se ut. Men det vill väl alla..
'
Nu ska jag inte vara sådär. Djup, tråkig och väldigt icke-Johanna. Alla vet ju att jag är sprallig och korkad? Sitter och ser på Big Brother nu. Det är riktigt bra i år. Kanske borde jag söka till nästa omgång? ;) Där inne hittar man säkerligen sig själv, bland alla idioter.
Känner ni era lite nedstämda idag? Finner ni er vara särskilt sorgsna till sinnet? Tänker ni onda, svarta tankar? Har ni en oförklarlig klump i magen?
Då är ni inte ensamma. Idag är statistiskt sett den mest deprimerande dagen på hela året. Detta är, också rent statistiskt, den dag på året då flest människor tar sina liv. Sorgligt, men sant. Orsaken? Det är januari. Det är långt till våren. Det är måndag, och det är veckan innan lön. Många anledningar till att känna sig lite låg, kanske.
_____
Jag är ju inte den som ofta sticker under stol med att jag inte alltid är en vandrande solstråle. Snarare tvärtom kanske. Jag belyser gärna de stunder då jag känner mig som mest deppig här i bloggen har jag märkt. Vet inte riktigt varför. Kanske för att roliga saker behöver man inte skriva om, de upplever man bara. Allt tråkigt upplever man i sin ensamhet och enda sättet att bli av med skit är som vi alla vet att dela med sig av den. Därför kanske det kommer som en chock när jag säger att den här dagen, 17:e januari 2011, den mest deprimerande dagen på året, så mår jag faktiskt helt okej. Nu kan det ju bara gå uppåt. Det kan bara bli bättre. Januari kommer bli februari snart, kylan kommer avta, snön att smälta, våren och värmen krypa närmare och närmare. Lönen kommer snart trilla in på kontot och planerna inför sommaren blir mer verklighet än fantasi. Jag är positiv när det är som mest negativt. Alltid tvärtemot. Precis som jag alltid är. Totalt oberäknelig.
_____
På tal om oberäknelig.. Den här blogg-grejen är ju bara skit. Jag tänker inte göra det längre. På bara ett par dagar har jag insett hur sjukt jävla töntigt det är. Jag vill inte egentligen att någon ska veta vad jag tänker! Veta exakt hur alla mina tankar och drömmar ser ut. Kan knappt fatta att jag utelämnat så mycket känsligt för främlingar. Vad tänkte jag där? Nej, nu har hon ändrat sig totalt igen. Min blogg ska inte handla om mitt personliga liv, vad som händer eller vad jag tänker och känner för folk. Nu har jag ju i och för sig sällan avslöjat vem eller vad mina texter handlat om, men det kan säkert skapa missförstånd och det vill jag inte. Nej, den ska existera enbart för att jag behöver någonstans att skriva av mig på. Jag vet inte om andra människor känner likadant men jag kan känna ibland att jag bara måste skriva, just då, just nu. Få ur mig någonting. Bli kvitt en börda. Det kan jag göra utan att avslöja ett skit, utan att utelämna varken mig själv eller någon annan på ett olämpligt sätt. Ibland behöver man bara få ur sig en text. Kan man känna så? Dessutom vill jag ju att människor ska lära känna mig, Johanna, på riktigt. Inte läsa något, tro något, få för sig något. Eller få någonting gratis. Mina hemligheter får man lista ut på egen hand. Hemligheter är exklusiva, inget man lägger ut på internet direkt. Det är något man ligger vaken och pratar om på nätterna, mellan fyra ögon och härliga skratt. Åh så underbart det är.
______
Nu ska jag fortsätta se på OC, och inte tänka ett förbannat jäkla dugg till. Och jag ska sluta göra reklam för den här bloggen på FB mer nu. Det har fyllt sitt syfte. Det är ingen rolig ytlig och korkad modeblogg. Det är inte ett ställe där jag utelämnar hela mitt liv och alla snuskiga detaljer. Det är bara mitt skrivblock, en plats för vackra ord och bilder, inspiration för mig själv och inget mer. Livet går inte att skriva ner i ord. Det är så mycket större i mitt huvud än vad någon annan nånsin kommer förstå.
Vill ni höra om min dag? Ok. Började den på gymmet, och körde ett riktigt bra fokuserat pass. Jag tränar på Nautilus. Jag går dit, hälsar på personalen, studsar in i omklädningsrummet, tar skåp 22. Börjar med att värma upp, gå raskt på bandet, gärna i uppförsbacke. Jogga lite. Bli varm i kläderna. Sen springer jag ner en våning mot maskinerna. Sätter mig och kör ben, lår, armar, mage. Blir glad och peppad för att de kör så bra musik. Energy. Ibland är det rock och då blir jag o-pepp. Går sen upp till det roliga rummet med mattorna och leker en timma till. Dansar, hoppar, skuttar, hjular. Försöker i alla fall. Kör mage på boll, på matta. Lyfter på tröjan framför spegeln och tycker mig skymta muskler. Kör ännu mer mage. Utfall, hantlar, knäböj. Skratta, sjunga. Sen avsluta på bandet eller stair mastern. In och duscha, skratta, sjunga. Basta lite. Sen skutta vidare in till jobbet som ligger vägg i vägg. Slut på det roliga.
'
Jag jobbar på Telias kundtjänst. Sitter och snurrar på min stol, vid mitt skrivbord, vid mina datorskärmar, med mitt headset. Svarar när du ringer, "Hej och välkommen, du talar med Johanna Palm!" Lika trevligt och glatt den första gången som den sjuttioelfte. Det är vad jag gör. Försöker hjälpa, lösa, sälja, flytta, fixa. Jag försöker. Kämpar för att hålla statistiken uppe, efterbehandlingen kort, passa mina tider och sälja in dyra prylar lite snyggt. Diskret. Alltid trevlig och lugn, trots att personen på andra sidan skriker, klagar, kränker, hånar eller pratar på ett annat språk. Jag klagar inte. Eller jo ibland. Försöker titta ut genom fönstret och önska att sommaren kommer lite fortare i år.
'
Här sitter jag nu, uppkrupen på soffan. Hemma efter ytterligare en arbetsdag. Försöker leta efter positiva saker att lägga min tankekraft på. De finns där bakom det grå som är Norrköping i januari. Helt otroligt att jag kan vara så glad utåt och ändå må som jag gör innåt. I should be put in a test tube and be studied. Jag vill vara lika optimistisk, lika stark, när jag är ensam som när jag är bland andra. Ta med den Johanna hem till mig själv. Kunna le mot mig själv i spegeln och känna att leendet är äkta. Jag jobbar på det.
Tänk dig att du sitter på en gunga. Du har händerna hårt slutna kring repen medan dina tår knappt nuddar mark. Du står stilla, men inte länge till. Det är dags att sätta fart. Du trycker ifrån med fötterna så hårt du bara kan och svingar dig långsamt bakåt, sen framåt. Lugnt, metodiskt, precis som du lärt dig. Det tar fart. Fram, och tillbaka, fram, och tillbaka. Ju högre upp du kommer desto snabbare går det, och pirret i magen stegrar. Det känns skönt, men lite läskigt. I vissa fall hänger du nästan vågrätt i ett försök att öka farten. Det är ju så högt, och om du ramlar baklänges kommer det göra ont. Väldigt ont.
.
Du börjar att undra. Hur länge ska jag gunga här? Det är så roligt men snart mår jag illa för det roliga kan inte vara för alltid. Det vet du. Du funderar hur det skulle kännas att släppa taget och hoppa. Slänga dig framåt i luften och landa på alla fyra i gräset. Så mycket roligare det verkar. Du längtar efter att stå på stadig mark igen, och dina barfota fötter kan knappast bromsa in dig i den här farten. Det är bara framåt som gäller. För om du inte går framåt.. så går det bara bakåt igen. Bakåt, i en rasande fart. Nej, du måste hoppa. Våga ta en sista blick mot skyn som du närmar dig och bara - släppa taget.
.
Det är precis så det är. Vi kan låtsas att det är roligt för alltid, att allt är en lek men förr eller senare måste vi hoppa. Våga ta steget. Jag vill också stå stabilt på marken, jag vill inte riskera att falla bakåt. Vem vet, kanske repen brister och jag störtar handlöst mot marken. Bryter en arm eller ett ben eller något ännu mer ömtåligt. Då kommer jag ångra att jag inte hoppade. Och jag vill inte heller gunga för länge. Gunga så länge att det slutar vara kul. De här tankarna har du inte när du tar fart för första gången. Men de kommer när du är där uppe i luften. Det tror jag alla har varit med om, och nu pratar jag inte ens om någon jävla gunga.
Visst var min årstids-dikt fin? Haha! Okej, den kanske var cheezy och så.. Men det ska dikter vara! Det är ingen debattartikel, det är bara någonting gulligt som man ska kunna läsa och inspireras av. Ungefär som en romantisk komedi, fast utan skådespelare.
'
Att skriva poesi är faktiskt en riktig vetenskap. Jag tycker det är riktigt intressant att dels läsa och ibland även skriva, visst, men ännu mer intressant är det att studera den och plocka isär den. Analysera och försöka förstå den på mitt vis. Det är ju det som all text är till för, tolkning. Jag skriver väldigt sällan egna dikter men det är väldigt roligt att ta någon gammal dikt från en känd (eller okänd) poet och skriva om den. Tolka den på mitt egna sätt och göra en "remix" av den gamla versionen. 50-åriga gubbar på 1800-talet har inte jag alltför mycket gemensamt med, men jag fascineras av deras tankar och det är så roligt att kunna få en så gammal text att bli modern, med ord som jag förstår och ett språk som passar mig. Ta bort lite, lägga till lite, skriva om lite, flytta på stycken och lägga till rim. Skapa något nytt av något gammalt. Inser själv att jag låter som världens största nörd nu, men det kanske jag är. Precis som andra gillar att se på fotboll eller spela Wow så gillar jag att redigera text och poesi.
'
I skolan gick jag till och med en skrivarkurs, där vi gick igenom alla olika slags texter, däribland dikt och lyrik. För det är ju precis vad en dikt är, en låttext. Man möts av det varje dag utan att tänka på att en person arbetat hårt med att få den där låten på radion att rimma, ha catchiga refränger och sköna verser. Låtskrivare är nutidens poeter.När jag var liten skrev jag alltid massa dikter, då på vartannat rim. Oftast inspirerades jag av djur och natur, men det gör jag nog fortfarande idag. Fast med lite inslag av kärlek, ångest och åldersnoja. Jag gillar att den här sidan finns kvar hos mig, fast jag är en dum blondin som mest tänker på fest, smink och killar nu förtiden. Det håller mig nära jorden, trots att jag är uppe och flyger bland molnen för det mesta.
.
När jag var liten ville jag vara som Beatrix Potter
Kanske anser många att dessa två ting är de samma. Då säger jag emot. Att spela ett spel med någon är farligt. Det gäller att tänka, vara strategisk. Ligga steget före, om inte två. Du känner ständigt behovet att vara på din vakt för fusk. Att sova med ett öga öppet. Ska man förlora ska det åtminstone vara resultatet av rent spel, och ska man fuska vill man vara den som gör det själv. I ett spel står alltid något på spel. Du lägger en insats, du riskerar någonting. Du riskerar att förlora allt, och se en vinnare som inte är du. Schack matt.
Att leka en lek med någon är annorlunda. I en lek finns inget mål, inget syfte. Bara att ha så roligt som möjligt. Ni kan vara vilka ni vill, utan att behöva definiera någonting. Ni kan vara vad ni vill. Leken tar slut på lika villkor. Huvudsaken med leken är bara att hålla sams. Det finns inga tävlingsmoment, ingen prestationsångest. Inga konsekvenser. Lek bäst och få den andra personen att le mest, att skratta högst. Inga motståndare.Bara lekkamrater.
När jag var mindre lekte jag hela tiden. Med tidens gång har leken sakta förvandlats till någonting som mer och mer liknar det där jävla spelet. Jag är en dålig förlorare, och jag står för det. Jag är inte redo att spela, för jag kan inte reglerna. I got rid of them in a feng shui-attack. Dessutom saknar jag tryggheten i mig själv för att kunna bli spelad med. Anledningen? Jag satsar för mycket på för dåliga kort. Det har alltid varit min svaghet.
Så snälla, ska du ha Monopol-kväll.. bjud inte in mig. Gå bara direkt till fängelse utan att passera Gå.
Jag borde inte vara själv för mycket. Runt runt snurrar tankarna i huvudet och två glas vin plus lite självömkan, javisst, men hjärnan, den jobbar så mycket hårdare än hjärtat ibland. Man måste lära sig att koppla bort tankarna och bara känna med hjärtat. Precis som man efter år av träning vet exakt hur man gör för att stänga av hjärtat när man inte vill att det ska pumpa hårdare. Sluta med det där. Slå för vad som är vettigt, slå inte hårt för saker som ändå inte spelar någon roll! Eller gör de det? Jag undrar vad som är viktigt och vad som inte är det. Vad hjärnan borde ägna sig åt att fundera över och vad den bara borde slänga i papperskorgen och tömma i sopnedkastet. Vad man vill och vad man känner, så brutalt olika.
En text jag skrev för en månad sedan. Varför passar den så bra just inatt? Fan vad jag känner mig ensam. Särskilt kring jul. Det är nog därför. Men det löser sig. Det gör det ju alltid.
Vad upplyftande det är att man med tiden lärt sig att vid varje motgång man stöter på, så kan man alltid se fram emot någonting. Någonting positivt. Någonting som är så mycket bättre och ljusare och skönare än det som är just då. En motgång är sällan just det, en motgång. Jag vet att det är kliché och astöntigt och knappast får dig att stanna till och tänka efter om det står skrivet på en vägg någonstans mitt i ingenstans, men det är så väldigt sant. I varje motgång finns en möjlighet. Till förbättring och förändring, om man så vill. Motgångar bygger den inre styrkan som är så nödvändig att besitta, för att ens kunna ta sig framåt här i livet. Livet är inte och kan aldrig vara, och bör heller aldrig vara, en ändlös serie av lyckliga och sorglösa stunder. Precis som ett litet barn som lär sig att gå för första gången. Vi måste ramla ner många gånger för att bygga upp styrkan som krävs. Styrka att orka resa sig upp på egen hand igen. Inte alltid kommer någon finnas där bredvid, som daltar och tröstar och hjälper till. Fan det är viktigt det här. Man måste bygga karaktär.
-
Jag ska inte låtsas som att jag besitter en livserfarenhet likt en 62-årig exmarinsoldat med krigsminnen och amputerade ben, men jag vet ändå vad jag säger. Eller skriver, i det här fallet. Jag har lärt mig. Det är så mycket svårare för mig att gräva ner mig i det stora svarta hålet nu, än vad det var för säg 5 år sedan. När man var en förvirrad 16-åring som trodde att livet tog slut efter studenten. Då tog man upp spaden och började gräva för minsta lilla motgång, och såg inte framåt. Trots att man gång efter gång efter gång märkte att shit, livet ÄR inte över, jag är ju glad igen. Allt löste sig. Ändå fattade man inte, och lika snabbt tog livet slut igen. Jag vill faktiskt tro att jag är starkare nu. Jag har ändå överlevt sådant som för mig i stunden var fruktansvärt jobbigt att hantera. Jag hanterade det. Jag har ärr att bevisa det. Vad jag ville säga var bara, att sommaren alltid återvänder även när vintern är som kallast. Även om det känns långt dit ibland.
