Scarred
Vad upplyftande det är att man med tiden lärt sig att vid varje motgång man stöter på, så kan man alltid se fram emot någonting. Någonting positivt. Någonting som är så mycket bättre och ljusare och skönare än det som är just då. En motgång är sällan just det, en motgång. Jag vet att det är kliché och astöntigt och knappast får dig att stanna till och tänka efter om det står skrivet på en vägg någonstans mitt i ingenstans, men det är så väldigt sant. I varje motgång finns en möjlighet. Till förbättring och förändring, om man så vill. Motgångar bygger den inre styrkan som är så nödvändig att besitta, för att ens kunna ta sig framåt här i livet. Livet är inte och kan aldrig vara, och bör heller aldrig vara, en ändlös serie av lyckliga och sorglösa stunder. Precis som ett litet barn som lär sig att gå för första gången. Vi måste ramla ner många gånger för att bygga upp styrkan som krävs. Styrka att orka resa sig upp på egen hand igen. Inte alltid kommer någon finnas där bredvid, som daltar och tröstar och hjälper till. Fan det är viktigt det här. Man måste bygga karaktär.
-
Jag ska inte låtsas som att jag besitter en livserfarenhet likt en 62-årig exmarinsoldat med krigsminnen och amputerade ben, men jag vet ändå vad jag säger. Eller skriver, i det här fallet. Jag har lärt mig. Det är så mycket svårare för mig att gräva ner mig i det stora svarta hålet nu, än vad det var för säg 5 år sedan. När man var en förvirrad 16-åring som trodde att livet tog slut efter studenten. Då tog man upp spaden och började gräva för minsta lilla motgång, och såg inte framåt. Trots att man gång efter gång efter gång märkte att shit, livet ÄR inte över, jag är ju glad igen. Allt löste sig. Ändå fattade man inte, och lika snabbt tog livet slut igen. Jag vill faktiskt tro att jag är starkare nu. Jag har ändå överlevt sådant som för mig i stunden var fruktansvärt jobbigt att hantera. Jag hanterade det. Jag har ärr att bevisa det. Vad jag ville säga var bara, att sommaren alltid återvänder även när vintern är som kallast. Även om det känns långt dit ibland.
'
Förresten.. potatisen blev kanon.
Kommentarer
Trackback
