Skynda att leva
Jag känner mig stressad.
'
Stressad att hinna äta glass. Stressad att hinna lapa sol. Stressad av alla jävla facebook-statusar där folk proklamerar att detta är allt de gör hela dagarna. Själv jobbar jag och är stressad över att hinna ut innan solen går ner och missa allt det roliga.
'
Jag känner mig stressad att hinna leva. Stressad att hinna med allt som jag vill. Allt som jag tänkt mig och sett framför mig, och saker som jag sett andra göra och inbillar mig att jag också måste göra. Men inte minst att hinna genomföra det andra förväntar sig av mig. Kraven på att jag ska vara lika duktig och ordentlig, lika motiverad och sofistikerad som någon annans dotter. Men jag är ingen annan. Bara jag. Du kan inte förvänta dig någonting av mig. Jag pallar lika mycket press som en unghingst på grönbete så jag blundar, sparkar bak-ut och gör precis tvärtom. Så har det alltid varit. Allt jag någonsin velat är att finna trygghet. Kanske är min enda väg dit att inte göra som jag blir tillsagd. Om jag är stark eller bara dumdristig återstår att se.
'
Det känns som jag alltid haft så stora förväntningar på mig. Enda sedan jag började skolan och mamma och pappa insåg att jag inte var ett riks-pucko trots allt, utan alltid kom hem med ett stabilt MVG på alla prov och ett leende på läpparna, så har förväntningarna sakta men säkert byggts upp. Självklart skulle jag plugga vidare direkt efter gymnasiet, skaffa mig en bra utbildning och jobb och en ordentlig pojkvän som jag omedelbart flyttade ihop med och sen kanske gick upp 10 "kärlekskilon" för att visa för alla hur tillfreds jag var med mig själv. Precis som hon. Festa och springa runt är för vilsna själar, människor utan ambitioner. Så vart hamnade jag i allt detta?
'
Precis där ingen trodde jag skulle, antar jag. Jag har försökt, det har jag. Men så fort någon ställer frågor till mig där jag hör att de redan har en förutfattad uppfattning om vad mitt svar ska vara, där slår det slint. Jag flippar. Jag kan omöjligt låta någon annan ställa krav på mig, för i mina ögon är det precis samma sak som att jag inte duger som jag är. Att hela min personlighet förskastas om jag inte tar mitt ansvar och lever upp till förväntningarna. Men den som känner mig på riktigt vet att jag inte drivs framåt av press, utan bakåt. Bakåt mot strömmen, men framåt i motsatt riktning. Min egen väg. Och om jag är en vilsen själ så låt så vara, jag klarar mig nog.
'
Med två fina vänner i fredags.
