Underbar
Tänk dig en massa människor som samlas runt omkring dig, pekar ut alla dina brister som ett mönster.
Därför stannar jag hemma och låser in mig på rummet, det känns lite tryggare - världen genom mitt fönster.
Jag skulle vilja säga att jag inte bryr mig ett piss, att jag är en ensam fågel som bär på en på tok för stor kvist.
Knyter båda nävarna och fokuserar på nåt bra, för innerst inne vet de om att de har fel och att jag är underbar.
Det känns som första dagen i skolan fast varje dag, nervositeten kidnappar min mage fram och tillbaks.
Våra liv kan kännas tomma och iscensatta, tänk om vi redan är döda, och bara här för att straffas?
Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött, ensamheten förför mig varje dag jag kliver upp.
Om jag kunde lita på mig själv och sluta söka svar, då kanske ni skulle se mig som någon som var lika bra. 
