Violas

Vet inte riktigt varför jag skrev det som rubrik, det bara dök upp i mitt huvud som en blixt från klar himmel. Men det är väl sant?
'
Tänk på att alla roliga saker som man minns och skrattar åt, känns som om de bara varade en kort stund. En sekund av en evighet, som en blixt ur kamerans perspektiv. Vi vet att det var vackert men vi kan inte urskilja alla detaljer. Det omges av dimma. Samtidigt känns det som de jobbiga och tråkiga stunderna varade föralltid, och blott en endaste tanke på en person kan skaka om oss och sänka oss totalt.  Därför får man kämpa så hårt för att förtränga det negativa, och jobba för att hålla kvar det positiva så gott det bara går. Allt det fina rinner som sand ur händerna när åren går och minnena blir suddigare för varje dag, men vi försöker. Tar bilder, skriver bloggar, allt för att minnas det som var värt. Allt i vår makt, för att vi ändå vet att underbart är kort.
'
Ok denna smörja tog mig mindre än en minut att skriva, men jag känner att jag måste blåsa ur mig lite kreativitet för jag sitter i min ensamhet på jobbet och genomlider sista timman. Här går tiden sakta kan jag lova. Jag har tröttnat så oerhört på detta telefonjobb men vissheten om att sommaren och friheten snart är här gör det nästan ännu värre! Klockan tycks aldrig vilja röra sig framåt. Ändå vet jag, att när vi väl står där kommer tiden bara springa förbi. Rusa om oss utan att vi hinner uppfatta att det var där och då vi hade det som allra bäst, tillsammans med varandra.
'
En låt jag lyssnar ständigt på för tillfället är denna nedan. Lyssna på den, och säg att du inte hör havet brusa i bakgrunden, känner snäckskalen i den våta sanden under fötterna & en hopplös längtan i ditt hjärta efter solsken. Försök.
'