Violas

Tänk dig att du sitter på en gunga. Du har händerna hårt slutna kring repen medan dina tår knappt nuddar mark. Du står stilla, men inte länge till. Det är dags att sätta fart. Du trycker ifrån med fötterna så hårt du bara kan och svingar dig långsamt bakåt, sen framåt. Lugnt, metodiskt, precis som du lärt dig. Det tar fart. Fram, och tillbaka, fram, och tillbaka. Ju högre upp du kommer desto snabbare går det, och pirret i magen stegrar. Det känns skönt, men lite läskigt. I vissa fall hänger du nästan vågrätt i ett försök att öka farten. Det är ju så högt, och om du ramlar baklänges kommer det göra ont. Väldigt ont.
*
Du börjar att undra.. Hur länge ska jag gunga här? Det är så roligt men snart mår jag illa för det roliga kan inte vara för alltid. Det vet du. Du funderar hur det skulle kännas att släppa taget och hoppa. Slänga dig framåt i luften och landa på alla fyra i gräset. Så mycket roligare det verkar. Du längtar efter att stå på stadig mark igen, och dina barfota fötter kan knappast bromsa in dig i den här farten. Det är bara framåt som gäller. För om du inte går framåt.. så går det bara bakåt igen. Bakåt, i en rasande fart. Nej, du måste hoppa. Våga ta en sista blick mot skyn som du närmar dig och bara - släppa taget.
*

Det är precis så det är. Vi kan låtsas att det är roligt för alltid, att allt är en lek men förr eller senare måste vi hoppa. Våga ta steget. Jag vill också stå stabilt på marken, jag vill inte riskera att falla bakåt. Vem vet, kanske repen brister och jag störtar handlöst mot marken. Bryter en arm eller ett ben eller något ännu mer ömtåligt. Då kommer jag ångra att jag inte hoppade. Och jag vill inte heller gunga för länge. Gunga så länge att det slutar vara kul. De här tankarna har du inte när du tar fart för första gången. Men de kommer när du är där uppe i luften. Det tror jag alla har varit med om, och nu pratar jag inte ens om någon jävla gunga.




Sitter och läser igenom mina gamla blogginlägg i brist på annat vettigt tidsfördriv, och sprang på den här texten. Den skrev jag den tredje januari i år, och vid första snabbläsning undrar jag nästan lite om jag kanske varit full när jag skrev den? Men nej. Sen kom jag på. Just då var jag olyckligt förälskad och väldigt förvirrad. Tänkandes. I ljuset av detta ser min lilla text plötsligt genialisk ut och jag förstår klart och tydligt varför jag aldrig vill känna så igen. Peace out!