Violas

Nutid. Det känns inte riktigt bra. Ingenting särskilt har inträffat, ingenting alls. Kanske är det just därför.

Jag sover för mycket, sover så att det snurrar och dunkar i huvudet när jag vaknar och reser mig upp. Sedan går jag runt hela dagarna i en luddig dimma, utan att riktigt se eller känna eller uppleva någonting alls. Det är hopplöst, men så genomskinligt.

Jag tänker tillbaka på tiden när jag kände spänning. Hela tiden, som elektriska stötar i kroppen för jag hade sånna förväntningar. Vardagen var elektrisk och det var läskigt men så jävla roligt. Jag gillar spänning. Jag saknar spänning. Nu är det bara.. grått. Jag föredrar när det är färgglatt. Chockerande rosa röd gul grön turkos och blå ska världen vara. Inte grå. Kanske föredrar jag till och med när allt är svart och vitt framför detta. Kontraster som distraherar och håller mig på tårna är måhända bättre än ingenting alls.
 
Jag vill så gärna skriva om när allt var svart och vitt. Det är en stor del av mitt liv trots att det är historia. Men jag saknar gemenskapen och vännerna och rutinerna och sjukt nog den falska tryggheten i bubblan som jag befann mig i. Jag levde i någon slags oändlighet, där det vi hade var så normalt men ingen såg det. Ingen förstod. Jag var så ledsen och arg så ofta, men oj vad jag kunde känna mig omtyckt. Inkluderad. Viktig. Speciell. Glad. Avslappnad. Trygg.
 
Den tiden kommer aldrig igen. Aldrig aldrig aldrig någonsin igen. Vi har gjort det omöjligt. Vissa känslor är helt borta sedan länge och tur är ju det, men andra känslor.. dem spökar kvar. En särskild vänskap som jag som 17-åring trodde skulle rädda mig. Så blev det inte.

Livet förändras så snabbt. Vi alla kämpar hela tiden så hårt för att bli starka, självständiga, oberoende individer att tillslut har vi lämnat alla andra bakom oss. Plötsligt står vi där själva. Antingen på samma svaga plats, omgiven av svart och vitt. Eller på en ny, grå plats. Eller djupt nere i träsket. Ett träsk som sugit ner dig så djupt i skiten att du nog aldrig kommer kunna repa dig. Fan, det gör ont i mitt hjärta när jag tänker så. Du var ändå min vän. Vi visste vad allt handlade om. Du var grym och nu är du i skiten.

 Kanske ska jag vara glad att min plats bara är grå, trots allt.