Violas

Då är ni inte ensamma. Idag är statistiskt sett den mest deprimerande dagen på hela året. Detta är, också rent statistiskt, den dag på året då flest människor tar sina liv. Sorgligt, men sant. Orsaken? Det är januari. Det är långt till våren. Det är måndag, och det är veckan innan lön. Många anledningar till att känna sig lite låg, kanske.

_____

Jag är ju inte den som ofta sticker under stol med att jag inte alltid är en vandrande solstråle. Snarare tvärtom kanske. Jag belyser gärna de stunder då jag känner mig som mest deppig här i bloggen har jag märkt. Vet inte riktigt varför. Kanske för att roliga saker behöver man inte skriva om, de upplever man bara. Allt tråkigt upplever man i sin ensamhet och enda sättet att bli av med skit är som vi alla vet att dela med sig av den. Därför kanske det kommer som en chock när jag säger att den här dagen, 17:e januari 2011, den mest deprimerande dagen på året, så mår jag faktiskt helt okej. Nu kan det ju bara gå uppåt. Det kan bara bli bättre. Januari kommer bli februari snart, kylan kommer avta, snön att smälta, våren och värmen krypa närmare och närmare. Lönen kommer snart trilla in på kontot och planerna inför sommaren blir mer verklighet än fantasi. Jag är positiv när det är som mest negativt. Alltid tvärtemot. Precis som jag alltid är. Totalt oberäknelig.

_____

På tal om oberäknelig.. Den här blogg-grejen är ju bara skit. Jag tänker inte göra det längre. På bara ett par dagar har jag insett hur sjukt jävla töntigt det är. Jag vill inte egentligen att någon ska veta vad jag tänker! Veta exakt hur alla mina tankar och drömmar ser ut. Kan knappt fatta att jag utelämnat så mycket känsligt för främlingar. Vad tänkte jag där? Nej, nu har hon ändrat sig totalt igen. Min blogg ska inte handla om mitt personliga liv, vad som händer eller vad jag tänker och känner för folk. Nu har jag ju i och för sig sällan avslöjat vem eller vad mina texter handlat om, men det kan säkert skapa missförstånd och det vill jag inte. Nej, den ska existera enbart för att jag behöver någonstans att skriva av mig på. Jag vet inte om andra människor känner likadant men jag kan känna ibland att jag bara måste skriva, just då, just nu. Få ur mig någonting. Bli kvitt en börda. Det kan jag göra utan att avslöja ett skit, utan att utelämna varken mig själv eller någon annan på ett olämpligt sätt. Ibland behöver man bara få ur sig en text. Kan man känna så? Dessutom vill jag ju att människor ska lära känna mig, Johanna, på riktigt. Inte läsa något, tro något, få för sig något. Eller få någonting gratis. Mina hemligheter får man lista ut på egen hand. Hemligheter är exklusiva, inget man lägger ut på internet direkt. Det är något man ligger vaken och pratar om på nätterna, mellan fyra ögon och härliga skratt. Åh så underbart det är.

Nu ska jag fortsätta se på OC, och inte tänka ett förbannat jäkla dugg till. Och jag ska sluta göra reklam för den här bloggen på FB mer nu. Det har fyllt sitt syfte. Det är ingen rolig ytlig och korkad modeblogg. Det är inte ett ställe där jag utelämnar hela mitt liv och alla snuskiga detaljer. Det är bara mitt skrivblock, en plats för vackra ord och bilder, inspiration för mig själv och inget mer. Livet går inte att skriva ner i ord. Det är så mycket större i mitt huvud än vad någon annan nånsin kommer förstå.