Som två bitar i ett pussel
Hennes hjärta ligger där inne, bakom en sköld så stark att inte ens den starkaste prins i världen skulle kunna ta sig in. Hon vet att hon har en uppgift, en viktig sådan och att hon är på väg mot rätt mål. Under tiden uppvaktas hon av riddarna, men de tar sig aldrig ända fram. De fastnar i gången mellan kött och blod. De vet inte hur de ska ta sig in, för hon gör det omöjligt för dem. Hon är en naturkvinna, en kvinna med så stark intuition att hon stundtals skulle kunna flytta berg med vetskapen om att det finns en annan sida.
†
Natten är lång, och ibland ligger hon vaken och lyssnar till syrsorna. Deras läten gör henne lugn. Hon vill sova men kan inte. När hennes tankar flyger är det bättre för henne att sätta dem på papper, få ut alla de där tankarna som ruvat i hennes huvud under dagen. Vad som ska hända henne vet ingen, som alla andra söker hon efter lycka och kärlek, men för henne är det djupare än så, hon är inte som de andra. Men ibland lurar hon sig själv för några sekunder, hon stångas och slåss, för någonstans där inne vill hon vara som de, det är jobbigt att vara som hon. Demonerna jagar henne lätt om hon inte lyssnar. Då blir en liten bagatell till en stor storm, en storm som för med sig dystra vindar.
†
Men varför släpper hon inte in dem, dessa tappra soldater som krigar i kärlekens krig? För att någon har skadat henne, och det enda hon har kvar är rätten till sitt egna ensamma hjärta? Det ska inte få tas ifrån hennes hand förrens hon med visshet står inför mannen som är stark nog att lyfta det vidare, mannen som kommer låta henne flyga fritt. Hon måste få upptäcka sig själv ibland, utan att bli kallad självisk, bara för att hon är sådan. Hon måste få vara skitig och rufsig på en strand utanför Thailand eller på Ibiza utan tider och regler. Hon vill bara vara, för det har hon alltid varit.
†
När stormen lagt sig driver vågorna sakta in mot hamn, hennes blonda hår flyger i vinden och det är plötsligt lättare att andas. För, någonstans där inne, vet hon att hon kommer vinna. Demonerna kommer aldrig fånga henne om hon inte väljer fel väg. Båten ska snart lämna hamnen, stökiga röster hörs från de gamla skrovliga högtalarna, släpiga och hysteriska thaikvinnor som säljer bungalows fulla med skit, ångesten efter tsunamin som fortfarande finns kvar medan vi människor gör det vi är bäst på - blundar och går vidare.
†
Ibland tror hon att det är för att hennes demoner jagar henne som hon inte kan få nog av någonting. Hur mycket man än fyller i hennes tomrum så är de alltid tomma. De skriker alltid efter någonting mer.
†
/ Carolina Gynning, Ego Woman
_________
Om man som ljusfolket kan ha en själsfrände så har jag nog funnit min.
_________
Kommentarer
Trackback
