Violas

Att spela, eller att leka.. det är frågan.

Kanske anser många att dessa två ting är de samma. Då säger jag emot. Att spela ett spel med någon är farligt. Det gäller att tänka, vara strategisk. Ligga steget före, om inte två. Du känner ständigt behovet att vara på din vakt för fusk. Att sova med ett öga öppet. Ska man förlora ska det åtminstone vara resultatet av rent spel, och ska man fuska vill man vara den som gör det själv. I ett spel står alltid något på spel. Du lägger en insats, du riskerar någonting. Du riskerar att förlora allt, och se en vinnare som inte är du. Schack matt.

Att leka en lek med någon är annorlunda. I en lek finns inget mål, inget syfte. Bara att ha så roligt som möjligt. Ni kan vara vilka ni vill, utan att behöva definiera någonting. Ni kan vara vad ni vill. Leken tar slut på lika villkor. Huvudsaken med leken är bara att hålla sams. Det finns inga tävlingsmoment, ingen prestationsångest. Inga konsekvenser. Lek bäst och få den andra personen att le mest, att skratta högst. Inga motståndare. Bara lekkamrater.

När jag var mindre lekte jag hela tiden. Med tidens gång har leken sakta förvandlats till någonting som mer och mer liknar det där jävla spelet. Jag är en dålig förlorare, och jag står för det. Jag är inte redo att spela, för jag kan inte reglerna. I got rid of them in a feng shui-attack. Dessutom saknar jag tryggheten i mig själv för att kunna bli spelad med. Anledningen? Jag satsar för mycket på för dåliga kort. Det har alltid varit min svaghet.

Så snälla, ska du ha Monopol-kväll.. bjud inte in mig. Gå bara direkt till fängelse utan att passera Gå.