Violas

Jag är inte direkt tjejen som får dåligt samvete när jag trycker i mig sötsaker eller fet mat. Det har jag gjort hela mitt liv, och aldrig nånsin gått upp i vikt av det. Förstår inte hur det kan vara så för vissa personer, och tvärtom för andra. Hur det kan vara sån enorm skillnad liksom. Det är orättvist, åt båda håll. Jag äter vad jag vill när jag vill utan att min kropp förändras det minsta. Har legat på stadiga 48 kg i många år nu, och hoppas bara att någonting ska förändras nu när jag äntligen börjat träna och försöker äta mer regelbundet. Fingers crossed.

Vet att folk hatar när man klagar på att man är smal eller lätt förlorar vikt, men det är ju ett lika träligt dilemma som att försöka gå ner i vikt utan att lyckas? Jag önskar mig mer former, men dem kommer inte på posten direkt.

Dessutom tappar jag det lilla jag har väldigt lätt. När jag låg inne på sjukhus med morfinpump i 10 dagar gick jag ner 6 kg. Sinnessjukt. Jag åt ingenting alls. Kom ut därifrån med 42 kilo kött på kroppen. Folk trodde jag hade fått anorexi. Kul? Nae. Men får väl typ glädja mig med att jag förhoppningsvis kommer ha lättare att hålla mig smal när jag blir äldre, vilket är rätt positivt I guess...

'

Men det är bara att kämpa på. Kämpa med att äta, kämpa med att träna. Kämpa med att lära sig tycka om sin egen kropp. Hur det kan vara så svårt har jag ingen jävla aning om. Jag menar inte att jag är missnöjd med hur jag ser ut, men det är en jävla press på psyket att ständigt vilja ändra något... Kul att jag kunde få det ytligaste inlägget i världen att bli deppigt, haha!

'