Violas

Det här har varit en jobbig dag, tro det eller ej. Inte på jobbet, inte på gymmet... Bara i mitt huvud. Tror jag ridit alltför länge på någon slags lyckovåg, som tillslut ebbat ut och resulterat i en rätt deppig Johanna (fråga mig inte var alla metaforer kommer ifrån, de bara ÄR). Det känns rejält när man faller så kort, när man varit så hög. Vill bara säga tack de som ändå orkar lägga energi på att pigga upp mig när jag blir såhär. Ni är anledningen till att jag fått vara så glad, och varför jag kommer bli det igen. Ni är bäst. Ni vet vem ni är.

Med det säger jag godnatt, och hoppas på en lite bättre dag imorgon!